madebyniiina

Det är en laddad fras för mig. För den väcker ångest. Den sänker min självkänsla. Även de gånger jag väljer att inte ta åt mig av det så har ändå örat hört det och hjärnan registrerat det och lagt till det i min personliga låg-självkänsla-bank.

För någon dag sen var det en vilt främmande människa på stan, mitt på Drottninggatan där det var som mest folk, som tyckte det var roligt att högt och tydligt kalla mig "fläskberg". Jag låtsades som ingenting och gick vidare men kände hur tårarna brände bakom ögonlocken. Men jag höll envist tillbaka dem och raskade vidare. När jag kom hem två minuter senare var jag så arg och resten av dagen var förstörd. Jag var på dåligt humör och snäste av allt och alla här hemma. Mitt under natten vaknade jag av att jag fick en panikångestattack. Och då blev jag bara mera arg. Arg för att min dumma hjärna hade valt att spara detta i min låg-självkänsla-bank.

Det jag har svårt att förstå är varför folk alltid har haft ett behov av att påpeka mitt utseende på ett så elakt vis. Även om, säg närmsta familjen, kanske inte menar något illa med det så har det ju ändå blivit en så laddad fras för mig att jag blir sårad när jag hör orden.

Men jag vill inte bli sårad av det. För det är ju ändå bara ord. Dumma obetydliga ord. Men efter att ha blivit intalad att det är fel att vara tjock så är det ju inte konstigt att man tar åt sig. För då är man ju fel. Då är man ingen människa längre. Man är någonting som måste fixas för att bli accepterad.

Det är tröttsamt. Och frustrerande. Mest för att man faktiskt har försökt att bli av med sin övervikt. Man vill liksom skrika rakt ut: "JAG FÖRSÖKER FAKTISKT!!" Men det slår mig alltid som en blixt från klar himmel: - det är inte dem jag ska gå ner i vikt för! De har inte med mitt liv att göra. De behöver inte veta att jag försökt i flera år att gå ner i vikt. För det skulle ju liksom inte göra någon skillnad. Huvudsaken är ju att jag själv vet om att jag försöker och vill. Att kroppen är emot min vilja är däremot en annan femma.

Det finns en del gratis inspelningsprogram att använda sig av, vilket jag får nöja mig med då jag faktiskt inte har råd att lägga flera tusenlappar på Cubase, som jag egentligen vill ha. Och dessutom har jag inte någon bra dator med särskilt bra ljudkort. Det jag har får duga tills jag har råd att faktiskt lägga pengar på en ny bra dator och ett första klassens inspelningsprogram.

Någon dag framöver kommer mitt videoinlägg om mina lägenhetsspöken upp på bloggen också. Jag har bara inte haft lust eller ork att göra den än.

För maximal pluggro kommer jag bosätta mig på stadsbiblioteket, tror jag. Vi får väl se.

Nu under sommartider spirar kärleken och det närmsta året har jag  några bröllop att se fram emot. Därför tänkte jag nu göra ett litet bröllopsinlägg som inspiration för er som håller på att planera bröllop. Jag tänkte utgå från de idéer som jag hade när jag planerade mitt egna bröllop och vad jag till slut valde.

Min första tanke var att jag ville ha ett bröllop lite i vintagestil, lite bohemiskt och lite gammaldags. Så jag tog mig till Myrorna i tanken att hitta lite inspiration. Och där, bland tygen, hittade jag fina tygdukar och fick den briljanta idén att vi i bröllopsföljet skulle få en extra fin dukning med tygdukarna och silverfärgade servettringar. Jag fyndade ett set med 6 vita dukar (för 10 kr för hela setet)  som hade en jättefin brodyr i ena kanten.

Så här såg dem ut:

Men det slutade med att jag faktiskt inte använde dessa dukar iallafall. Men det kommer nog tillfällen då jag faktiskt får tillfälle att använda dem.

Sedan började jag fundera vad jag ville ha för färgtema och bestämde mig för vitt och ljusgrönt.

Jag inhandlade ljusgröna värmeljus samt vita dukar och gröna bordslängder.

Ljusen placerade jag i värmeljushållare och dekorerade sedan borden med glas-"diamanter" i genomskinligt och rosa. Det såg ungefär ut så här (fast ljusen låg i sina hållare):

Jag köpte vita och ljusgröna organzapåsar som jag fyllde med ett par chokladpraliner som gästerna fick ta med sig hem. Här är påsarna (fast utan godis):

I min pysselextas bestämde jag mig för att göra ett varsitt matchande armband som mina brudtärnor och toastmadame fick ha på sig. Även dessa i grönt:

Jag gjorde även ett halsband till mig själv som jag tänkte ha på mig först men det slutade med att jag hade på mig ett halsband som jag ärvt av min farmor. Armbanden matchade brudtärnornas väldigt ljusgröna klänningar.

Då jag planerade från början att min brudklänning skulle vara uppsydd så letade jag frenetiskt efter mönster och hittade denna som jag blev kär i:

Men det slutade med att jag inte använde mönstret utan klänningen syddes upp av en kompis och blev en brudklänning med snörning baktill istället. För att själv matcha färgtemat snörades klänningen med vitt och grönt snöre:

På huvudet hade jag en guldtiara som min mor köpte till mig:

Och i öronen hade jag ett par matchande örhängen som jag hittade på Glitter:

Jag fick en brudväska i födelsedagspresent av min svärmor. Nu är den dock aningen smutsig. Men i den hade jag viktiga saker som näsdukar, minispegel, min mobiltelefon (som var på ljudlös hela bröllopsdagen) och mitt läppstift:

Det är ju sagt att bruden ska ha "någonting gammalt, någonting nytt, någonting blått och någonting lånat" på sig. Mitt "någonting gammalt" var halsbandet som jag ärvt av min farmor, mitt "någonting nytt" var mina nya, fina brudskor och mitt "någonting blått" var ett blått strumpeband. Det lånade jag hade på mig minns jag faktiskt inte.

Men så här ser mitt strumpeband ut:

Det finns så himla mycket mer jag skulle kunna berätta men detta får räcka för idag. Jag hoppas att ni som planerar egna bröllop har fått en idé eller två från mitt bröllopsinlägg.

Äntligen har jag tagit mig tid till att hänga upp min "Norrköpings-kollektion" (med foton jag tagit själv med systemkamera) i köket.

Lilleman fann fotona väldigt intressanta.

Medan jag ändå höll på så hängde jag upp ytterligare två förstorade foton i vardagsrummet.

De hamnade på varsin sida av pappas gamla trumpet.

Och maken kom hem med äkta fårskinn idag som han snyggt placerade på vår retro skinnstol.

Lilleman blev kär i fårskinnet och har bestämt att det är hans nya sov-/mysplats.

(Ja, ni som är inbitna X-men fans vet ju att Wolverines klor och skelett är adamantiumbelagda och ska vara indesctructible så att säga).

Jag har även vissa mediala förmågor (inga utvecklade sådana men man kan väl säga att jag har något av ett sjätte sinne) och detta har jag fått "lida" lite av ibland. Jag kan känna av energier en aning starkare än vad andra kan och jag kan bli ganska påverkad av dessa energier.

Innan jag lärde mig att kanalisera och innan jag skaffade mig skyddsstenar så var det en lång period i mitt liv som jag var väldigt nedtryckt. Jag kunde gå igenom dag ut och dag in i ren zombietillstånd.

I vilket fall som helst har jag under dessa fyra år jag bott i den här lägenheten känt att vi absolut inte är ensamma. Det kan dock gå perioder då det inte händer någonting för att sedan braka ut med flera händelser efter varandra i flera dagars tid. Köksluckor som öppnas och stängs av sig själva, saker man vet att man lagt på ett visst ställe dyker upp på ett annat, knackningar i väggar osv.

Det har hänt massor med saker här som jag vill berätta om men som skulle innebära väldigt långa blogginlägg. Så därför tänker jag, någon dag inom en snar framtid, göra en eller flera videoblogginlägg där jag berättar lite mer ingående om vad det är som händer här hemma hos mig.

Inom några dagar kommer min första officiella singel ut till försäljning på nätet.

Tills dess har ni chansen att lyssna på låten här och nu.

(Och jag lovar att jag säger till när den finns att köpa!)