Större delen av mitt liv har jag fått höra att jag är tjock. Folk i min närhet och folk jag inte ens känner har alltid haft ett behov av att påpeka detta.
"Du är tjock!"
Det är en laddad fras för mig. För den väcker ångest. Den sänker min självkänsla. Även de gånger jag väljer att inte ta åt mig av det så har ändå örat hört det och hjärnan registrerat det och lagt till det i min personliga låg-självkänsla-bank.
För någon dag sen var det en vilt främmande människa på stan, mitt på Drottninggatan där det var som mest folk, som tyckte det var roligt att högt och tydligt kalla mig "fläskberg". Jag låtsades som ingenting och gick vidare men kände hur tårarna brände bakom ögonlocken. Men jag höll envist tillbaka dem och raskade vidare. När jag kom hem två minuter senare var jag så arg och resten av dagen var förstörd. Jag var på dåligt humör och snäste av allt och alla här hemma. Mitt under natten vaknade jag av att jag fick en panikångestattack. Och då blev jag bara mera arg. Arg för att min dumma hjärna hade valt att spara detta i min låg-självkänsla-bank.
Det jag har svårt att förstå är varför folk alltid har haft ett behov av att påpeka mitt utseende på ett så elakt vis. Även om, säg närmsta familjen, kanske inte menar något illa med det så har det ju ändå blivit en så laddad fras för mig att jag blir sårad när jag hör orden.
Men jag vill inte bli sårad av det. För det är ju ändå bara ord. Dumma obetydliga ord. Men efter att ha blivit intalad att det är fel att vara tjock så är det ju inte konstigt att man tar åt sig. För då är man ju fel. Då är man ingen människa längre. Man är någonting som måste fixas för att bli accepterad.
Det är tröttsamt. Och frustrerande. Mest för att man faktiskt har försökt att bli av med sin övervikt. Man vill liksom skrika rakt ut: "JAG FÖRSÖKER FAKTISKT!!" Men det slår mig alltid som en blixt från klar himmel: - det är inte dem jag ska gå ner i vikt för! De har inte med mitt liv att göra. De behöver inte veta att jag försökt i flera år att gå ner i vikt. För det skulle ju liksom inte göra någon skillnad. Huvudsaken är ju att jag själv vet om att jag försöker och vill. Att kroppen är emot min vilja är däremot en annan femma.
3
Kära dagbok
2012-06-30
20:01:00
