Jag känner mig som om jag vore världens ensammaste människa just nu. Allt går emot mig just nu. Skolan går inte som jag hoppats, vilket resulterat i att jag inte får några pengar från csn för tillfället. Men framför allt är det mesta skit inom vänfronten. Jag blir utesluten ur aktiviteter och jag får inte vara med och dela en väns kanske viktigaste dag (det senare är en lång historia som jag inte kommer att gå in på här). Tankarna snurrar i huvudet och det som frekvent dyker upp som en neonskylt i hjärnan är orden: "Vad har jag gjort för att förtjäna det här?" Och på det börjar jag tänka att jag kanske är en hemsk människa som inte förtjänar att ha folk omkring mig som älskar mig. Jag försöker slå bort de tankarna så hårt jag kan och blir bara frustrerad och arg på mig själv för att jag tillåter mig att tänka så. Den senaste veckan har jag gråtit minst två gånger om dagen och det skrämmer mig för att det var evigheter sen jag var så ledsen att jag behövde gråta konstant. Det här känns fruktansvärt jobbigt! Finns det någon därute som vill ställa upp och muntra upp mig? 

Nu såhär lagom till skolan börjar (på torsag för min del) så har jag rensat upp på mitt skrivbord. För nu är det dags att börja plugga hårt igen!

Prydligt!

 

Min rosa lilla dator kommer att följa med mig till skolan varje gång jag åker dit och den stora laptopen ska bara vara hemma. Av någon anledning har vår router fått för sig att mobba ut min rosa lilla dator och låter den inte få tillgång till internet. Så hemma är jag illa tvungen att använda den stora laptopen (som förövrigt ger mig huvudvärk pga dess fläkt som låter en massa). 

 

 

I början av sommaren gjorde jag ett musikaliskt samarbete med min brorsdotter Sanne. Jag skrev en låt som vi spelade in tillsammans. Nu är den äntligen klar med mixning och allt och jag kände att jag ville dela med mig av slutresultatet. 

 

Men eftersom BLOGG.SE har blivit sämre och inte vill att jag ska embedda låten i ett inlägg så måste jag dela med mig av en länk istället. Så följ länken: CRUEL - SANNE FEAT. NINA KA '

 

 

 

Jag har varit duktig den här veckan. Jag har promenerat och dansat zumba hemma framför tv:n. Och framför allt så har jag ätit hemmalagad mat varje dag. Detta om något är ett stort steg för en "hämtmats-junkie" som jag. 

 

Det är inte det att jag inte kan laga mat som jag ätit mycket hämtmat. Det har snarare att göra med att jag inte tycker om att laga mat till mig själv och då är det lättare att gå ut och köpa mat. Jag är och har alltid haft talangen att laga god mat. Det ligger i min natur. Kanske för att jag har föräldrar som lät mig vara med i köket när jag var liten och kanske för att jag har en storebror som är eftertraktad kock och har lärt mig ett och annat om mat. Jag älskar att laga mat! Men jag tappade den där gnistan ett tag men nu känns det som att den har kommit tillbaka och äntligen älskar jag att stå i köket och koka ihop någonting smakrikt igen. Jag har saknat det. Och förhoppningsvis för detta med sig en mycket piggare och gladare Nina.

Just nu sitter jag här och är stolt över mig själv. För ikväll tog jag nämligen tjuren i hornen och satte igång tv:n och Zumba Fitness Cardio Party. Jag tog mig igenom det 46 minuter långa programmet med mindre pauser emellanåt. Jag hade lätt kunnat ge upp mitt i och stängt av programmet men det gjorde jag inte. Och även om jag inte klarade av alla danssteg helt så rörde jag ändå på mig hela tiden. 

 

Min tanke med det här första passet var att känna efter i kroppen vad jag klarar av, hur stela mina leder egentligen är och vad jag har att jobba på. Idag kände jag att mina leder är så stela att det är ett under att jag kan stiga upp ur sängen på morgonen och röra mig normalt dagen igenom. Så min motivation har ändrats. Nu rör jag mig inte för att gå ner i vikt utan nu rör jag mig för att få mera rörlighet i mina leder och i mina höfter. Jag vill kunna känna om några veckor att jag orkar mera och att jag inte har lika ont längre. Det är min motivation. Att jag går ner i vikt av det samtidigt är bara ett plus.

Selleri!...Det är en grönsak som jag har underskattat i alla år. Men nu har jag hittat denna underbara mirakelgrönsak. Den har god stark smak. Den är krispig. Den passar till mycket. Och framför allt: den ökar ämnesomsättningen till den grad att man nästan blir rädd. Jag älskar denna grönsak! Den är min bästa vän nu när jag har ambitionen att gå ner i vikt. Selleri for the win!!

 

(Bild lånad via google-sökning)

Det är en laddad fras för mig. För den väcker ångest. Den sänker min självkänsla. Även de gånger jag väljer att inte ta åt mig av det så har ändå örat hört det och hjärnan registrerat det och lagt till det i min personliga låg-självkänsla-bank.

För någon dag sen var det en vilt främmande människa på stan, mitt på Drottninggatan där det var som mest folk, som tyckte det var roligt att högt och tydligt kalla mig "fläskberg". Jag låtsades som ingenting och gick vidare men kände hur tårarna brände bakom ögonlocken. Men jag höll envist tillbaka dem och raskade vidare. När jag kom hem två minuter senare var jag så arg och resten av dagen var förstörd. Jag var på dåligt humör och snäste av allt och alla här hemma. Mitt under natten vaknade jag av att jag fick en panikångestattack. Och då blev jag bara mera arg. Arg för att min dumma hjärna hade valt att spara detta i min låg-självkänsla-bank.

Det jag har svårt att förstå är varför folk alltid har haft ett behov av att påpeka mitt utseende på ett så elakt vis. Även om, säg närmsta familjen, kanske inte menar något illa med det så har det ju ändå blivit en så laddad fras för mig att jag blir sårad när jag hör orden.

Men jag vill inte bli sårad av det. För det är ju ändå bara ord. Dumma obetydliga ord. Men efter att ha blivit intalad att det är fel att vara tjock så är det ju inte konstigt att man tar åt sig. För då är man ju fel. Då är man ingen människa längre. Man är någonting som måste fixas för att bli accepterad.

Det är tröttsamt. Och frustrerande. Mest för att man faktiskt har försökt att bli av med sin övervikt. Man vill liksom skrika rakt ut: "JAG FÖRSÖKER FAKTISKT!!" Men det slår mig alltid som en blixt från klar himmel: - det är inte dem jag ska gå ner i vikt för! De har inte med mitt liv att göra. De behöver inte veta att jag försökt i flera år att gå ner i vikt. För det skulle ju liksom inte göra någon skillnad. Huvudsaken är ju att jag själv vet om att jag försöker och vill. Att kroppen är emot min vilja är däremot en annan femma.

Det finns en del gratis inspelningsprogram att använda sig av, vilket jag får nöja mig med då jag faktiskt inte har råd att lägga flera tusenlappar på Cubase, som jag egentligen vill ha. Och dessutom har jag inte någon bra dator med särskilt bra ljudkort. Det jag har får duga tills jag har råd att faktiskt lägga pengar på en ny bra dator och ett första klassens inspelningsprogram.

Någon dag framöver kommer mitt videoinlägg om mina lägenhetsspöken upp på bloggen också. Jag har bara inte haft lust eller ork att göra den än.

För maximal pluggro kommer jag bosätta mig på stadsbiblioteket, tror jag. Vi får väl se.